"Pengarna bara sprutade in"
Av Järfälla. Det är januari och snöflingorna faller tungt i Jakobsberg strax utanför Stockholm.
I snöyran hittar vi en sprängare på språng – först är han vid riggen, sedan är han plötsligt en bra bit därifrån, på betryggande avstånd från den väl täckta lilla bergknallen.
Väl där går det ännu fortare – Leveranstidningen Entreprenad hinner inte ens få upp kameran innan han tryckt av en väl avvägd salva.
– Det gick ju bra, konstaterar Freddie Hermansson någon sekund senare, innan han älgar iväg för att kontrollera utfallet närmare.
Sprängningen sker inför ännu ett bostadsbygge på Söderhöjden, flera stommar är redan uppförda och fler ska det bli – en byggkran tittar nådigt ner på byggare och sprängare.
– Vi har varit här i fyra dagar och det kan nog bli en eller två veckor till, säger Freddie Hermansson, som driver och äger Hermans Maskin AB.
Just här är han inhyrd av en annan bergsprängare – Enjis Bergsprängning (som ni förresten kan läsa mer om här).
– Vi gör många korta jobb men ibland kan vi stanna ett år på en arbetsplats, kommenterar Freddie Hermansson.
Han spränger för pooler, husbyggnader och industritomter, men åtar sig också traditionella markarbeten och lastbilskörningar.
Att ha flera kompetenser är en fördel, påpekar Freddie Hermansson som sett till att ha en viss bredd.
– Som bergsprängare kan man ta hela entreprenaden, ska vi gräva en pool och hittar berg fixar vi det själva – då kan vi tjäna pengar både på sprängningen, schakten och transporten och behöver inte ta in någon annan.
När Freddies pappa Åke startade Hermans Maskin AB 1994 fanns inga tankar på bergsprängning – då var det krossning som gällde.
Företaget hade tre mobila krossenheter och åkte Mellansverige runt för att krossa berg.
1990-talets byggkriser och devalvering tärde dock på affärerna, krosspriserna gick ner och en del kunder betalade inte ens.
– Vi hängde inte med och slutade med krossning, kommenterar Freddie Hermansson.
Det Knivstabaserade företaget började gräva i stället, man planerade tomter och byggde hus.
– Men det var i väldigt liten skala, jobben var små – jag körde lite maskin och pappa körde lastbil, säger Freddie Hermansson.
Han har arbetat i företaget sedan barnsben och blev med tiden allt mer aktiv.
2014 tänkte han till lite extra.
– Jag såg att bergsprängarna alltid fick pengarna först och tänkte att det borde vi göra i stället – det är alltid bra att ligga först i kedjan!
Turligt nog var hans bästa vän Mathias Vidström utbildad sprängarbetsledare.
– Jag anställde honom och började gå alla kurser själv.
En begagnad Command 300 införskaffades, när sprängningen kommit igång på allvar kunde han köpa nyare riggar – en T330 och en T15.
– Det gick riktigt bra – det bara sprutade in pengar, säger Freddie Hermansson.
Han och Mathias Vidström borrade och sprängde medan pappa Åke körde lastbil och grävde för vatten och avlopp.
– Han såg ju att det kom in pengar på kontot så jag fick göra som jag ville, ler Freddie Hermansson.
Det fanns mycket sprängjobb i Stockholmsregionen.
– Det blev riktigt lukrativt – bostadsbyggandet drev upp behoven, man kunde nästan sätta vilka priser som helst, telefonen ringde hela tiden och som mest hade jag åtta anställda.
Det var en intensiv tid, 2017 tog han dessutom över företaget.
– Det är skönt att stå på egna ben och kunna utveckla verksamheten dit jag vill, kommenterar Freddie Hermansson.
Med tiden mattades jobbingången dock av lite.
– Nu kan jag ta det lugnare, säger Freddie Hermansson.
Under det senaste året har han skalat ner verksamheten rejält.
– Nu är det bara jag kvar i firman, jag har till och med sålt borrvagnen.
Kvar har han en lastbil och en grävmaskin på tio ton.
– Jag lejer ut mig själv som förare och kan spränga med hyrda eller lånade grejer.
Han trivs med att köra sitt eget race. Därmed inte sagt att företaget kommer att vara litet för evigt.
– Jag har gasat och bromsat förr – det kan bli så att vi växer på igen.
Än så länge tar han dock en välkommen paus från arbetsgivaransvaret.
– Skatter och arbetsgivaravgifter är en tung post för småföretagare – man är piskad hela tiden.
De anställda vill ha höga löner och bra förmåner men ska det fungera på ett litet företag måste man jobba jämt, konstaterar Freddie Hermansson.
Att minska ner på utrustningen har också varit en lättnad.
– Man är aldrig fri förrän grejerna är avbetalda – och då har det ändå sett bra ut hela tiden, pengarna har sprutat in.
Det så kallade livspusslet har också blivit betydligt enklare att lägga.
– De tre första åren var särskilt intensiva, jag hade en ettåring och en treåring som jag nästan aldrig träffade – nu träffar jag barnen varje dag och hinner till och med träna dem i hockey!
Vissa bekymmer kvarstår dock. En huvudvärk som han förmodligen delar med många bergsprängare är att förståelsen för hantverket ibland är väldigt skral.
– De som styr på byggena har ofta dåliga kunskaper om bergsprängning.
Det är ofta lite för lätt att skylla på sprängaren, förklarar han.
– När det går åt helvete är det alltid du som är värdelös.
Det kan vara svårt som liten entreprenör att förklara vad som behövs för en säker salva, förklarar han.
– Det bästa vore om de som styr kunde gå kursen – om de kunde se olika scenarier och förstå hur det fungerar med slag, defekta tändare och dåligt berg.
Mer kunskap kan förhoppningsvis öka förståelsen för hur man spränger säkert – och varför det ibland går fel.
– Att lära känna berget är nödvändigt för att förstå riskerna för slag och kast, som sprängare kan man dessutom ofta höra redan vid smällen om något är fel – ett snärtigt ljud kan betyda att det blivit ett blankslag i berget.
Freddie Hermansson kliver försiktigt runt uppe på sprängmattorna, snart är det dags för honom och Tord Johansson, som jobbar för Enjis, att börja rensa.
– Jag törs inte tulla på säkerheten så jag står på mig – ibland orkar ju folk inte ens utrymma arbetsplatsen ordentligt.
– Förr sa jag ”dra åt helvete, jag ska spränga” men i vissa lägen orkar man nästan inte tjata.
Han konstaterar att bergsprängarna förtjänar mer respekt.
– Alla pratar om att säkerheten är viktig men i slutänden verkar det ändå vara svårt att förstå vad som krävs – här måste det till en förändring.
