Bättre planerad stadsmiljö med ”rätt” arkitektur kan minska antalet självmord bland unga, menar Charlotta Thodelius i en doktorsavhandling vid Chalmers. Foto: Johan Bodell

Ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om skadehändelser i hem- och boendemiljöer pågår just nu vid Chalmers. Ett delprojekt är Charlotta Thodelius nyligen presenterade doktorsavhandling vid Chalmers institution för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik som kombinerar sociologi och kriminologi med arkitektur. Ett syfte med avhandlingen är att hitta nya sätt att förhindra eller försvåra suicidala situationer och förebygga skador i skolor och bostäder.

Charlotta Thodelius har undersökt hur skador drabbar ungdomar upp till 19 år och hur den byggda miljön påverkar dessa skador. Avhandlingen baseras på tre delstudier: om olyckor i bostadsmiljön, risken för våldsskador i skolan och platsens betydelse i suicidala situationer.

Valet av målgrupp grundas på uppfattningen att självmord globalt är den näst vanligaste dödsorsaken bland ungdomar. Deras självmord skiljer sig ofta tydligt från vuxnas när det gäller graden av planering och beslutsamhet.

– Jag har kommit fram till att ungdomar begår en annan typ av suicid än vuxna. Ungdomar är spontana och handlar väldigt impulsivt. De vill egentligen inte dö, men de vill att nånting ska sluta. De kan ha mått dåligt länge, men den utlösande faktorn kan ofta vara orsaker som vi vuxna kan tycka är triviala. Att man gör slut med flickvännen, bråkar med föräldrarna, misslyckas på ett prov eller utsätts för skitsnack mellan tjejer, säger Charlotta Thodelius.

– Om man jämför med suicid bland vuxna sker de på mer traditionella sätt. De är mer välplanerade – man betalar räkningarna, skickar brev och väljer plats för att inte bli hittad; man går långt ut i skogen eller hyr ett hotellrum.

Charlotta Thodelius menar att ungdomars självmord ofta är så spontana att de kan förhindras om personen inte hittar någon farlig plats utomhus. Budskapet är att en byggd miljö som är rätt utformad motverkar självmord hos unga.

Hon stöder sig då bland annat på tidigare forskning, främst i USA, som visar att antalet självmord går ner när man sätter upp hinder vid så kallade hotspots – platser där många tar sitt liv – utan att åtföljas av ett ökat antal på andra platser i staden. En anledning är att det ofta saknas en alternativ plan och därmed är chansen stor att personen ger upp försöket, kommer ur sin akuta kris och inte gör något nytt försök att begå självmord.

– Därmed finns det goda skäl att modifiera den byggda miljön vid hotspots, och försöka undvika att skapa nya hotspots vid stadsutveckling. Det kräver engagemang från ingenjörer, stadsplanerare och arkitekter, säger Charlotta Thodelius.

Och här ser Charlotta Thodelius en svårighet – det finns ingen som riktigt äger frågan som fordrar samverkan mellan flera aktörer hela vägen från samhällsbyggnad till bland annat blåljuspersonal, psykiatri, kommun, Trafikverket och Banverket.

– Dessa grupper måste prata med varandra, och verkligen analysera varje hotspot individuellt för att kunna ta fram bra åtgärder. Standardlösningar funkar dåligt, till exempel inglasning av varje järnvägsperrong vilket man har gjort på vissa tågsträckor i Japan. Det finns goda lokala exempel där man har skapat den samverkan som behövs, men det sker inte på ett systematiskt sätt i samhället.

Hon betonar betydelsen av att åtgärder görs utan att störa platsens vardagliga funktion och trivsamhet. Trevliga platser där många människor vistas blir sällan hotspots eftersom unga främst söker sig till ödsliga, men lättillgängliga platser som de känner till väl och som ligger nära de områden där de brukar vara i vardagen.

Vid stadsutveckling gäller det därför att undvika att skapa farliga platser i ödsliga ”ingenmansland”; miljöer där det inte blir naturligt för människor att vistas. Med utgångspunkt från att suicidsituationen för unga är ett sätt att hantera motgångar kan det bli avgörande om personen har enkel tillgång till en dödlig plats eller inte.

– Det bästa är förstås att ha med dessa perspektiv redan i planeringsstadiet för nya byggnader och stadsdelar, säger Charlotta Thodelius. Efterhandskonstruktioner är svårare, men även befintliga hotspots går oftast att göra säkrare med bibehållen trivsamhet och funktionalitet.

– Ett problematiskt exempel är en bro där man har satt upp ett fult nät som lätt kan stigmatisera platsen och göra att allmänheten undviker den. Ett bra exempel är en bro där man i stället satt upp ett stängsel som klätts med växter och blommor. Det stigmatiserar inte platsen på samma sätt genom att basunera ut ”suicidprevention”, utan kan lika gärna uppfattas som en åtgärd för att göra platsen trevligare.