Fysisk aktivitet är viktigt för personer i alla åldrar och rörelse gör att vi behåller kroppsliga förmågor längre. Men forskningen har också visat att det finns risk för passivitet när äldre flyttar till ett särskilt boende, som exempelvis servicehus eller äldreboende.

Annsofie Mahrs Träff har i sin doktorsavhandling undersökt hur både de äldre själva samt personalen på de särskilda boendena ser på fysisk aktivitet. Hon har också studerat i vilken utsträckning den rådande synen i de särskilda boendena bidrar till att de äldre erbjuds fysisk aktivitet.

Hon märkte att det finns stora skillnader mellan de boendes och personalens definitioner:

– De äldre definierar fysisk aktivitet på det sätt som de flesta av oss gör, som motion. Personalen däremot tycker att det är att knäppa knappar och borsta tänderna. Här finns alltså ett glapp i kommunikationen. Om personalen tycker att du har fått fysisk aktivitet när du borstat tänderna och du själv sitter och väntar på att få gå en promenad, kan det skapa problem, säger Annsofie Mahrs Träff, forskningshandledare på Norrköpings kommun och nyligen disputerad vid Linköpings universitet på institutionen för samhälls- och välfärdsstudier.

Hon menar att det är viktigt att personalen är medveten om de olika definitionerna för att kunna möta de äldres behov och önskemål.

Annsofie Mahrs Träffs avhandling bygger på observationer samt 30 intervjuer med äldre och personal från fyra olika särskilda boenden. Resultatet visar att på de boenden Mahrs Träff studerat är möjligheterna till motion små och när fysisk aktivitet erbjuds är det till dem som själva kan ta sig till träningsrummet. De äldre är heller inte delaktiga i att bestämma vilka aktiviteter som ska vara tillgängliga, trots att personalen i intervjuerna beskriver att det är viktigt med äldres delaktighet i vardagen.

– Personalen är pressad och deras arbete styrs av rutiner och regler. De överväganden som personalen gör genom att ignorera en enskild persons önskan har koppling till tidsbrist. Det har skapats en acceptans för att äldres individuella behov inte kan mötas om personalen har rutinuppgifter att utföra, säger Annsofie Mahrs Träff.

Detta synsätt kan höra samman med att det saknas en rehabiliteringskultur i personalens vardagshandlingar, menar Mahrs Träff. Istället råder en organisationskultur som går ut på snabbhet och effektivitet.

Annsofie Mahrs Träff menar att för att få ett större fokus på fysisk aktivitet behövs en aktör som har tid och kompetens. Denna roll skulle fysioterapeuterna kunna ha eftersom deras roll i det särskilda boendet idag inte är särskilt tydlig vad gäller fysisk aktivitet. Kanske skulle även personliga tränare kunna introduceras i framtidens äldreomsorg, menar Mahrs Träff.