Det har nu gått mer än två månader sedan valet och i skrivande stund finns absolut ingenting som pekar i annan riktning än att vi står inför ett extra val. Fast inte än. Först måste ytterligare några veckor kastas bort innan vi – kanske – får en fungerande regering. Tyvärr finns ingenting som tyder på att den parlamentariska situationen blir annorlunda, ens om Sveriges befolkning tvingas till valurnorna än en gång.

Stefan Löfvens ministär valdes bort i september, något som statsministern fortfarande verkar lyckligt omedveten om. Hans rödgröna regering föll inte väljarna i smaken, vilket borde skapa åtminstone en viss förståelse för att det är dags att tänka om. För Löfven verkar det dock fullkomligt otänkbart att sätta sig i en regering där han själv inte har oinskränkt makt, vilket naturligtvis begränsar de alternativ som erbjuds.

Ulf Kristersson – påhejad av Ebba Busch Thor – är mycket tydlig med att det är viktigare för honom att han har med sig Sverigedemokraterna i båten än sina liberala Allianskamrater i Liberalerna och Centerpartiet.

Hittills har hans försök att använda de mindre partierna som gisslan i dramat rönt små framgångar. Både Jan Björklund och Annie Lööf är så här långt fast beslutna att stå vid sina vallöften om att ett så öppet antiliberalt parti som Sverigedemokraterna med sitt fascistiska idéarv ska hållas utanför maktens korridorer så mycket det bara går.

Att Alliansen därmed riskerar att haverera totalt verkar inte vara något som stör Kristersson nämnvärt.

Medan Stefan Löfven envetet biter sig fast vid sitt traditionella stöd från vänster väljer Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor att låta sig svepas med av den högernationalistiska våg som dragit in över Europa. Att i det läget hyckla någon slags förvåning över att Jan Björklund och Annie Lööf kämpar vidare på ett något bräckligt liberalt fundament tyder i varje fall inte på någon ambition att vara den vuxne i rummet.

Visst skiljer det åtskilligt i uppfattning mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, men i nuvarande parlamentariska situation borde även dessa partier ta sitt ansvar och hitta en form för samarbete. De förödande skyttegravskrig som pågår såväl inom Alliansen som mellan blocken måste få ett slut. Nu handlar det om att få Sverige på fötter igen.

Som det ser ut i dag finns bara en enda lösning – den är inte bra, men med stor säkerhet minst dålig – och det är en regering bestående av Alliansen och Socialdemokraterna med Kristersson som statsminister. Med tanke på de styvnackade partiledarna från S och M lär dock en sådan lösning vara en utopi.

Frågan är bara hur många extra val som måste genomföras innan Sverige på nytt kan stoltsera med en fungerande och handlingskraftig regering. Sverige får gå på sparlåga ett tag till. Alla pratar om blocköverskridande lösningar, men när det kommer till kritan är det polarisering som gäller för såväl höger som vänster. Den enda som jublar är Jimmie Åkesson.