En av Finansinspektionens främsta uppgifter är att verka för ett stabilt finansiellt system som helst kan medverka till att upprätta och bibehålla långsiktig hållbara marknader, något som kräver att både hushåll och näringsliv har förtroende för tingens ordning.

I det perspektivet kan det vara försvarbart att föreslå skärpta amorteringskrav vid bolån för att minska hushållens skuldsättning. Därmed inte sagt att det är bästa sättet att lösa problemet och där kommer regeringen in, en regering som borde ha som sin främsta uppgift att främja välfärd och tillväxt.

I de flesta sammanhang fungerar marknadsekonomin i Sverige – ett undantag är bostadssektorn där mängder med regleringar och pålagor driver upp kostnadsnivåerna till höjder som är omöjliga att betala för en stor del av befolkningen, det gäller framför allt ofta ekonomiskt svaga grupper som äldre, nysvenskar och ungdomar.

Därmed hålls bostadsbyggandet tillbaka eftersom efterfrågan på bostäder med nödvändighet blir avsevärt lägre än det faktiska behovet. Och behovet är gigantiskt. Enligt Boverkets senaste bostadsmarknadsenkät uppger 255 av landets 290 kommuner att de har brist på bostäder. Det är bara ett skäl till att regeringen borde inse att ett skärpt amorteringskrav möjligen dämpar Finansinspektionens oro, men det sker till priset av en ökad bostadsbrist och minskade möjligheter för människor att bosätta sig där utbildning och sysselsättning finns.

Om taket läcker är det ingen vidare smart åtgärd att nöja sig med att sätta en hink under skadan. Lösningen är att reparera taket. Lika meningslöst är det skärpta amorteringskravet. Det kan mildra eventuella skadeverkningar av ett symptom, men löser inte problemet. Till och med regeringen borde inse att minskat bostadsbyggande inte är lösningen på dagens bostadsbrist.

Det är ett problem när en stor del av befolkningen inte har råd att betala vad det kostar att bygga en bostad. På 1980-talet var en lösning de så kallade fribyggena där visst avkall fick göras med utgångspunkt från gällande regelverk. I dag slår pendeln åt andra hållet. När bostadsbyggarna till och med ska belastas för kostnader för framtida kollektivtrafik är det lätt att förstå att kostnaderna skjuter i höjden.

När allmännyttan klagar över att de inte får ett enda anbud till en del av sina projekt är det ett tydligt tecken på att det som är för dyrt för de boende inte är tillräckligt bra betalt för byggarna. En snabbtitt på företagens ekonomiska redovisningar tyder också på att marginalerna ofta är extremt låga.

Låt oss hoppas att allas vår rödklädda vän på julafton har med sig ett färdigt fungerande bostadspolitiskt paket till bostadsministern så vi kan lösa den förödande bostadsbristen en gång för alla.