Höga fjäll och blöta backar

En grävmaskin, en borrigg och en hjullastare har tagit sig upp på kalfjället, det är blött och det är brant men Taubane Teknikk har koll på hela kedjan även om de fick ta hjälp av helikopter när det skulle gjutas.

Hemavan. På 1930-talet letade sig de första turisterna till Hemavan, först då var samhället vid Norra Storfjällets fot möjlig att nå utan hjälp av skidor, båt eller häst.

Ett par decennier senare invigdes den första skidliften och i dag är Hemavan ett myller av turister, samhället är späckat med hotell, husvagnsparkeringar, lägenheter och stugor dit mer eller mindre långväga gäster söker sig för att få andas fjälluft och vandra, åka skidor och njuta av naturen.

Skidturismen ökar vintertid, men även sommartid lockar fjällen, vandrare och cyklister vill komma upp på Norra Storfjället som faktiskt är mer än ett fjäll, det är ett högalpint område med många toppar där bland annat porten till Kungsleden finns. Hemavan Alpin ser därför stora poänger i att öka tillgängligheten och har gett Taubane Teknikk uppdraget att bygga en ny gondolbana, en investering på 65 miljoner kronor.

– Tanken är att banan ska kunna användas även på sommaren, och också göra det möjligt för till exempel äldre och handikappade att ta sig upp på fjället, det går ledigt in en rullstol i gondolen, säger Jonas Busk, arbetsledare på Taubane Teknikk AB.

Den nya gondolbanan ska ersätta den äldre och mer slitna Norrliften, det nya telemixsystemet består av 51 stolar (med plats för sex personer i bredd) och 17 gondoler (som var och en rymmer åtta personer). Liften ska kunna transportera 2 300 personer per timme, hastigheten blir fem meter per sekund och det ska ta fyra minuter och 50 sekunder att färdas den cirka 1 500 meter långa sträckan.

– Den landar på samma ställe som den förra men vi har vridit axeln lite för att få bättre plats vid dalstationen, säger Jonas Busk.

Taubane har hela kedjan i sin hand, liftbygget är en totalentreprenad.

– Det är lite unikt, vi har egna anläggningsmaskiner och gör allt själva, från början till dess det är färdigt– beställaren köper en nyckelfärdig produkt, säger Jonas Busk.

Han konstaterar att markarbetet, med grundläggning, fundamentering och sprängning, utgör 65-70 procent av hela projektet.

– Om vi gör allt själva kan vi styra vår egen tid bättre, vi blir mer oberoende om vi har egna maskiner och egna chaufförer.

Företaget etablerade sig på platsen i våras med en ny Volvo 250 bandgrävmaskin på 30 ton, införskaffad för just detta projekt.

Premiäruppdraget för grävaren blev att riva den äldre gondolbanan.

– Det vara bara att ta ned och stål och stolpar återvinns av Kuusakoski, kommenterar Jonas Busk.

Bandgrävaren fick sedan börja gräva för fundamenten, ett arbete som utfördes uppifrån och ned – det var bara att larva sig upp och sedan arbeta sig ned för branten.

– Eftersom vi inte kan veta vilket väder det blir vill vi bli klara på fjället först, kommenterar Jonas Busk, själv fjällbo från Funäsdalen och angelägen om att slippa oktobersnö och hastiga väderomslag.

16 stolpar ska bära banan, de gjuts fast i betongfundament och förses med en slags ”topp” som rullbatterierna sätts på, två per stolpe.

Stolparna placeras ut med hjälp av GPS, en utsättare har gjort förarbetet och med nollpunkter och en ”positionskarta” på plats klarar byggarna resten.

– Vi har en egen totalstation och jag sätter ut fundamenten själv, säger Jonas Busk.

De 16 fundamenten kräver schakter på 60-100 kubikmeter vardera, Taubane gräver också ut för två stationer – en i dalen och en på toppen.

– Det har varit OK terräng nästan överallt, bara på ett ställe blev det problem, det gick på skrå och lösningen blev att borra och skjuta så att underlaget kunde planas ut lite, säger Jonas Busk.

Byggarna har dessutom fått anlägga närmare 250 meter anslutningsvägar och mer kan det bli.

– Det är ganska blött i fjället, våren var sen och snön låg kvar länge, sedan är det också en hel del myrmark, säger Jonas Busk.

Vi tar oss med bil en bit upp på fjället, till restaurang Björk strax under trädgränsen, en spetsig byggnad i ljust trä och med en vidunderlig utsikt, en toppstuga som enligt egen utsago är ”Hemavans mest spektakulära resturang”.

Det är dock en bra bit kvar till toppen och vägen dit är nybruten, liten och rasande brant.

– Vi fick bryta en grov väg först så att vi kunde få upp hjullastaren och grävmaskinen, sedan har vi förstärkt vägen allt eftersom vi fått loss sprängmaterial, säger Jonas Busk.

De värsta ställena har grävts ut och arbetet med att förstärka vägen fortsätter.

– Vi ska spränga två salvor för att få den mindre brant så att vi kan få upp en lastbil, och när vi fått lös mer bergmassor ska vi ta upp en dumper, en Volvo A25, så att vi kan förstärka vägen ännu mer.

Innan dess kommer ett annat fordon väl till pass – en sexhjuling tar sig ledigt uppför den hisnande branten, över de stora stenrösena och genom de leriga pölarna.

– Det är ett jäkligt bra hjälpmedel, vi har totalt fyra sexhjulingar, en per bygge, säger Jonas Busk där han sitter på sin Can-Am Outlander.

Uppe på kalfjället är det däremot stenigt så det räcker, här ska det sprängas och på plats för det uppdraget finns en borrigg, en hjullastare och en grävmaskin.

– Vi ska spränga ut för toppstationen med 29 hål per salva, säger sprängarbasen Kim Skum på Norrbottens Bergteknik.

Toppstationen ska bli 16 meter bred och 3,5 meter djup, strax intill förbereds salvorna för det fyra meter djupa garage som ska rymma liftsystemets 51 stolar och 17 gondoler.

– Det är bra att kunna parkera gondolerna över natten, då slits de mindre och de är is- och snöfria när man ska ha dem nästa morgon, säger Jonas Busk.

Sprängningen sker utan några särskilda restriktioner, antalet lättstörda grannar är noll.

– Det är en fördel när man bygger lift på fjället, säger Jonas Busk.

Sprängmaterialet kommer att återanvändas, till exempel i projektets vägar.

– Ibland kanske vi måste lägga ett finare material högst upp för att minska risken för punktering, kommenterar Jonas Busk.

– Vi behöver också berg för att fylla ut till exempel de perronger som ska byggas på toppstationen, gondoler och stolar kommer att få skilda avstigningsplatser.

När sprängningen är avklarad är det dags att armera och gjuta fundament och stationer, betongen hämtas från Helgeland Betong i norska Mo i Rana, som faktiskt ligger närmare än någon svensk betongstation.

– Gjutningsarbetet kommer att pågå i 1-1,5 månader, toppstationen kräver 67 kubikmeter betong och fundamenten cirka 15 kubikmeter per stolpe, säger Jonas Busk.

En del av förarbetet sker redan på parkeringen nere på platten.

– Vi armerar burar och formsätter så att det bara är att bära ut dem med hjullastare, det spar mycket tid att göra det där det är plant och fint, kommenterar Jonas Busk.

När vi kollar läget med Jonas Busk en dryg månad senare visar det sig att delar av gjutningen i den branta backen utfördes med hjälp av helikopter.

– Vi såg att det blev för blött, det torkade inte upp i fjällen.

Helikopterföretaget Stormheliworks fick därför bistå vid gjutningen av sju fundament.

– Det blev totalt 85 kubikmeter, kommenterar Jonas Busk.

Helikoptern försågs med en betongbasker och fick flyga in och hålla den på rätt ställe så att två man på backen kunde öppna behållaren och utföra gjutningen.

– Det är inte alls ett ovanligt sätt att arbeta och vi hade det som alternativ hela tiden, säger Jonas Busk.

Det krävdes tre lyft för en kubikmeter och helikoptern klarade att leverera närmare åtta kubikmeter i timmen.

De övriga fundamenten gjuts på sedvanligt sätt, med en betongbil. Taubane har byggt en ordentlig väg så att den kan ta sig till toppen, en grusväg som ska få leva vidare när liftsystemet är på plats.

När toppstationen fått sitt gjutna fundament påbörjas det omfattande monteringsarbetet. En mobilkran behövs för detta arbete där vajerdragningen är ett stort moment.

– En tunnare vajer, en ”förlina”, dras från topp till dal på båda sidor, sen vinschar vi in en tyngre vajer i den tunnare, och spolar in allt, den tyngre vajern är 46 millimeter i diameter och det blir för tungt att sätta in den direkt, förklarar Jonas Busk.

I mitten av november ska Taubane vara klara med sitt arbete, och ett par veckor senare invigs gondolbanan.

Allt har gått enligt plan hittills, konstaterar Jonas Busk.

– Vi har byggt över 50 anläggningar sedan 1998, så det har inte varit några problem.

De tunga sommarregnen har förvisso fördunklat arbetsdagarna något, fjällbäckarna som redan tidigare var fyllda av smältvatten är nu på gränsen till översvämning.

– Det är ju trevligare med sol men jag är uppvuxen i fjällvärlden och vet hur det brukar vara, säger Jonas Busk.

Taubane Teknikk bygger liftar i Norge och Sverige, företaget drivs och ägs av Aud Flatlandsmo och Lars Stenmoe, det norska moderbolaget har sin bas på Vestlandet några mil utanför Bergen och ett svenskt dotterbolag finns i Sveg.

– Vi bygger 2-3 liftar per år, säger Jonas Busk.

Taubane är dessutom återförsäljare för italienska Leitner Ropeways och hittar numera kunder även i tätorter.

– Det blir mer och mer urbana lösningar, det är så ont om plats i städerna, säger Jonas Busk.

Svenska Taubane har tre helårsanställda och under den intensiva byggsäsongen projektanställs förare och anläggare via ett bemanningsföretag.

Sommaren 2017 stod tre svenska projekt i fokus, förutom gondolbygget i Hemavan bygger företaget ett snökanonsystem i Stöten och ett gondolgarage i Funäsdalen.

Det svenska bolaget gör det mesta i egen regi, i Norge har man gått ännu längre, där har Taubane egna borrvagnar och utför även sprängningen.

– De krossar också grus och har två egna krossverk och ett sorteringsverk, säger Jonas Busk.

Han har byggt liftar i många år nu och även om de norska fjällen kanske är lite häftigare är de svenska fantastiska så det räcker.

– Det är vanligtvis fina kontor man har, konstaterar han.

Det går förstås inte att säga emot, utsikten från kalfjällets topp är bedövande vacker och efter ett fullgott dagsverke i i frisk fjälluft sover man gott, bekräftar Jonas Busk.

– En dusch och lite mat, sen är det klart!